Dagen alla lyssnade.... Finns den?

Det är ofta jag möts av döva öron. Det spelar ingen roll vad som diskuteras. För att jag har den inställning jag har är inte min åsikt lika mycket värd som alla andras? Nej det är den inte för egoismen har segrat. Det som DU tänker och tycker är mer värt... för dig i alla fall. Dina åsikter och tankar betyder lika mycket för mig som mina gör för dig. Skillnaden emellan oss är att jag lyssnar och kan ta till mig ditt budskap utan att för den skull behöva kväva dig med mitt eget. Många säger att dom kan ha en konversation, detta stämmer ej i de flesta fall. En konversation handlar inte om att övertyga motparten om att ditt budskap är rätt. Det handlar om utbyte av budskap. Att skapa tankar om något nytt, att vrida och vända på budskapen tills det inte finns några hål.
Så många gånger har mina "konversationer" med personer avbrytits för att motparten inte klarar av att tänka längre eller inte orkar med. Vad var då meningen i början? Varför ens prata om saker om jag aldrig får komma till en komplett slutsats?
Jag hatar att andra säger att jag är så smart och lättlärd... Om jag nu är så jävla smart varför lyssnar ingen till punkt på det jag har att säga? Verkligen lyssnar och förstår! Varför utnyttjar ingen mina erfarenheter när jag har massvis?
 
Jag mäktar snart inte med att ens försöka mig på att få andra att lyssna. Väljer dom att slå dövörat till får dom väl göra det. Men om du pratar med mig var inte förvånad över om jag kommer göra samma sak mot dig. Jag har ett stort tålamod men det kan också ta slut.

Dag 60 13/5-13

Kan inte placera det jag känner idag. Lugn? Busig? Det är svårt att definera. Jag känner mig som mig själv hur jag nu ska förklara det.

Dag 59 12/5-13

Min hjärna ställer till ofog igen, inte ok!
 
Som tur är har jag blivit underhållen hela dagen av ett fåtal personer så jag hinner inte tänka så mycket vilket är skönt.
 
Är orolig inför en utflykt med skolan, 3 dagar i vildmarken med kanot. Tänk om jag glömmer mina piller och får ett anfall av ej tidigare sedd grad.
 
Men jag är bättre än jag var tidigare, när jag tänker tillbaka så känner jag skillnaden. Jag är glad att jag verkar ha hittat rätt på första försöket.

Dag 58 11/5-13

Mitt huvud sprängs så fort jag börjar tänka på mig själv.

meh.

Dag 57 10/5-13

Depression är inte problemet. Paranoia är. Just nu i alla fall.
 
Så fort jag blir ensam litar jag inte på något någon har sagt. Därför har jag inte velat dela med mig av vad jag känner några dagar. Tänk vad mycket smaskig information som kan användas för att skada mig. Hur ni ska bete er för att jag ska må dåligt. Alla sitter konstant i mobil telefoner och liknande, skickar medellanden till varandra om hur dom ska bete sig så att jag kan tro att allt är frid och fröjd ändå sitter alla och planerar för att jag ska få ett helvete. ALLA är med på det. Jag känner inte så när jag är i sällskap med andra utan bara när jag är ensam. Ensam i mina tankar. Jag sitter och planerar motvärn för allt som kan hända. Vem som helst kan det vara som slår till.
 
Jag är inte trygg ensam, men om dettta fortsätter hur länge är jag trygg bland andra?

Dag 52 5/5-13

Totalt fysiskt och känslomässigt urladdad idag, andfådd för minsta lilla känns det som. Kan inte nån byta liv med mig?

Dag 51 4/5-13

May the fourth be with you....
 
Dålig sömn...
 
Orkar inte snart. Om jag ändå kunde få se in i en annan persons huvud för att se om mina tankegångar är "normala".

Dag 50 3/5-13

Mäktar inte med idag. Och imorrn ska jag vara som en solstråle för skolan och utbildningens skull.

Dag 49 2/5-13

7 veckor. Hur ska jag kunna bearbeta något om jag inte har någon att kunna prata om allt med. Men jag vet inte hur jag ska börja. Jag är orolig för hur andra ska reagera om jag skulle berätta allt jag har inom mig.

Dag 48 1/5-13

JAg måste sänka mina krav på omgivningen. Jag måste inse att jag är väldigt ensam i mina värderingar. Hur mycket andra än tycker om mina värderingar eller hatar dom är det fortfarande MINA värderingar. Jag måste sluta spegla över dom i andra.
 
Jag vet inte hur andra känner sig depprimerade men för mig är det som ett konstant tuggande, skrapande och rivande innanför bröstkorgen. Inte bara fysiskt utan det känns på flera nivåer. Det känns skönt att det inte är lika tydligt inom mig längre. Men det är fortfarande väldigt kännbart.

Dag 47 30/4-13 Extra

Varför måste jag dölja min smärta?
Är jag inte värd att älskas när jag mår dåligt?
Det känns som alla vill förändra mig till en falskleende idiot.
Varför inte följa med på min resa till ett äkta leende?

Dag 47 30/4-13

Idag har varit bra. Hittills i alla fall. Idag vill jag bara vara och inte snöa in mig på att ta reda på varför jag känner som jag gör. Kommer säkert ikväll ändå innan jag somnar. Men till dess ska jag bara existera tror jag.

Dag 46 29/4-13

Varför ska jag vara så kännslig för saker som inte är något? Jag måste ringa läkarn snart och fixa en ny tid.

Dag 45 28/4-13

Varför försöker jag ens? Jag kan inte bli älskad. Ingen har energi nog att vara med mig. Jag saknar bekräftelse på att jag är värd något. Allt är bara illvilja inlindat i skadeglada leenden. Jag är dum nog att tro på dom.
 
Jag vill ha någon nära, men jag håller tillbaka...
 
Jävla negativa spiraler. Så fort jag tror jag kan slappna av kommer dom tillbaka.

Dag 44 27/4-13

Vad jag prioriterar
1. Familj och vänner
Det är viktigt för mig att dom i min närhet mår bra. Att ställa upp när någon vill ha hjälp. Jag kanske inte ger sken av det utåt men jag bryr mig enormt mycket om hur andra mår. Jag vill förstå andra personer. Att inte svika det förtroende jag har hos dom.
2. Mig själv
Att jag inte gör något som går emot mina principer. Jag står för det jag säger och visar ärlighet. Jag vill vara en ledande stjärna som samhället kan vara stolt över. Jag måste hela tiden bli bättre, inte bättre än andra människor för det tror jag inte på, men bättre i sättet jag bemöter andra.
3. Omgivningen
Samhället, Riket, Jorden, dom personer som är nära men som jag inte känner. Jag vill bo på en jord kanske inte nödvändigtvis där alla tycker om varandra men där man kan respektera varandra. Vi måste lära oss samarbeta som människor om vi vill överleva. Ur konflikter ska det uppstå förståelse och nya tankar inte hat och osämja.
 
 
Nu ställer jag mig frågan om jag verkligen tänker så... Det är vad jag tror att jag tänker men undermedvetet är det verkligen så?
Jag vill inte döma andra människors tankar men jag kan döma deras handlingar. Och det är viktigt att jag gör det och säger vad jag inte tyckte om eller vad jag tyckte om, hur ska annars andra personer kunna utvecklas? Hur ska jag kunna utvecklas utan personer som kan tala om varför dom gör som dom gör?

RSS 2.0