gustavbergsten.blogg.se

Kan inte placera det jag känner idag. Lugn? Busig? Det är svårt att definera. Jag känner mig som mig själv hur jag nu ska förklara det.

Min hjärna ställer till ofog igen, inte ok!

 

Som tur är har jag blivit underhållen hela dagen av ett fåtal personer så jag hinner inte tänka så mycket vilket är skönt.

 

Är orolig inför en utflykt med skolan, 3 dagar i vildmarken med kanot. Tänk om jag glömmer mina piller och får ett anfall av ej tidigare sedd grad.

 

Men jag är bättre än jag var tidigare, när jag tänker tillbaka så känner jag skillnaden. Jag är glad att jag verkar ha hittat rätt på första försöket.

Mitt huvud sprängs så fort jag börjar tänka på mig själv.

meh.

Depression är inte problemet. Paranoia är. Just nu i alla fall.

 

Så fort jag blir ensam litar jag inte på något någon har sagt. Därför har jag inte velat dela med mig av vad jag känner några dagar. Tänk vad mycket smaskig information som kan användas för att skada mig. Hur ni ska bete er för att jag ska må dåligt. Alla sitter konstant i mobil telefoner och liknande, skickar medellanden till varandra om hur dom ska bete sig så att jag kan tro att allt är frid och fröjd ändå sitter alla och planerar för att jag ska få ett helvete. ALLA är med på det. Jag känner inte så när jag är i sällskap med andra utan bara när jag är ensam. Ensam i mina tankar. Jag sitter och planerar motvärn för allt som kan hända. Vem som helst kan det vara som slår till.

 

Jag är inte trygg ensam, men om dettta fortsätter hur länge är jag trygg bland andra?

Totalt fysiskt och känslomässigt urladdad idag, andfådd för minsta lilla känns det som. Kan inte nån byta liv med mig?

May the fourth be with you....

 

Dålig sömn...

 

Orkar inte snart. Om jag ändå kunde få se in i en annan persons huvud för att se om mina tankegångar är "normala".

Mäktar inte med idag. Och imorrn ska jag vara som en solstråle för skolan och utbildningens skull.

7 veckor. Hur ska jag kunna bearbeta något om jag inte har någon att kunna prata om allt med. Men jag vet inte hur jag ska börja. Jag är orolig för hur andra ska reagera om jag skulle berätta allt jag har inom mig.

JAg måste sänka mina krav på omgivningen. Jag måste inse att jag är väldigt ensam i mina värderingar. Hur mycket andra än tycker om mina värderingar eller hatar dom är det fortfarande MINA värderingar. Jag måste sluta spegla över dom i andra.

 

Jag vet inte hur andra känner sig depprimerade men för mig är det som ett konstant tuggande, skrapande och rivande innanför bröstkorgen. Inte bara fysiskt utan det känns på flera nivåer. Det känns skönt att det inte är lika tydligt inom mig längre. Men det är fortfarande väldigt kännbart.