gustavbergsten.blogg.se

Är så orolig för att schabbla till det som kan vara det bästa i mitt liv, peppar peppar. Jag har en ny känsla, den kämpar mot det som gör ont. Men samtidigt om det är menat så.... tvivel fyller mig. Jag är så glad för varenda medelande, det finns hopp. En att göra lycklig. Att skratta och gråta med. Att uppleva livet med. Att verkligen leva istället för överleva. Och det känns inte som desperation, då skulle jag inte ha sökt så länge, verkligen sökt inom mig vad jag känner. Jag gillar nu och önskar att det blir älskar. Jag ser potentialen av ett oss.

Sätter jag ribban för högt för mig och henne?
Jag vet inte... jag kan bara fortsätta vara mig själv.