Dag 60 13/5-13

Kan inte placera det jag känner idag. Lugn? Busig? Det är svårt att definera. Jag känner mig som mig själv hur jag nu ska förklara det.

Dag 59 12/5-13

Min hjärna ställer till ofog igen, inte ok!
 
Som tur är har jag blivit underhållen hela dagen av ett fåtal personer så jag hinner inte tänka så mycket vilket är skönt.
 
Är orolig inför en utflykt med skolan, 3 dagar i vildmarken med kanot. Tänk om jag glömmer mina piller och får ett anfall av ej tidigare sedd grad.
 
Men jag är bättre än jag var tidigare, när jag tänker tillbaka så känner jag skillnaden. Jag är glad att jag verkar ha hittat rätt på första försöket.

Dag 58 11/5-13

Mitt huvud sprängs så fort jag börjar tänka på mig själv.

meh.

Dag 57 10/5-13

Depression är inte problemet. Paranoia är. Just nu i alla fall.
 
Så fort jag blir ensam litar jag inte på något någon har sagt. Därför har jag inte velat dela med mig av vad jag känner några dagar. Tänk vad mycket smaskig information som kan användas för att skada mig. Hur ni ska bete er för att jag ska må dåligt. Alla sitter konstant i mobil telefoner och liknande, skickar medellanden till varandra om hur dom ska bete sig så att jag kan tro att allt är frid och fröjd ändå sitter alla och planerar för att jag ska få ett helvete. ALLA är med på det. Jag känner inte så när jag är i sällskap med andra utan bara när jag är ensam. Ensam i mina tankar. Jag sitter och planerar motvärn för allt som kan hända. Vem som helst kan det vara som slår till.
 
Jag är inte trygg ensam, men om dettta fortsätter hur länge är jag trygg bland andra?

Dag 52 5/5-13

Totalt fysiskt och känslomässigt urladdad idag, andfådd för minsta lilla känns det som. Kan inte nån byta liv med mig?

Dag 51 4/5-13

May the fourth be with you....
 
Dålig sömn...
 
Orkar inte snart. Om jag ändå kunde få se in i en annan persons huvud för att se om mina tankegångar är "normala".

Dag 50 3/5-13

Mäktar inte med idag. Och imorrn ska jag vara som en solstråle för skolan och utbildningens skull.

Dag 49 2/5-13

7 veckor. Hur ska jag kunna bearbeta något om jag inte har någon att kunna prata om allt med. Men jag vet inte hur jag ska börja. Jag är orolig för hur andra ska reagera om jag skulle berätta allt jag har inom mig.

Dag 48 1/5-13

JAg måste sänka mina krav på omgivningen. Jag måste inse att jag är väldigt ensam i mina värderingar. Hur mycket andra än tycker om mina värderingar eller hatar dom är det fortfarande MINA värderingar. Jag måste sluta spegla över dom i andra.
 
Jag vet inte hur andra känner sig depprimerade men för mig är det som ett konstant tuggande, skrapande och rivande innanför bröstkorgen. Inte bara fysiskt utan det känns på flera nivåer. Det känns skönt att det inte är lika tydligt inom mig längre. Men det är fortfarande väldigt kännbart.

Dag 47 30/4-13

Idag har varit bra. Hittills i alla fall. Idag vill jag bara vara och inte snöa in mig på att ta reda på varför jag känner som jag gör. Kommer säkert ikväll ändå innan jag somnar. Men till dess ska jag bara existera tror jag.

Dag 46 29/4-13

Varför ska jag vara så kännslig för saker som inte är något? Jag måste ringa läkarn snart och fixa en ny tid.

Dag 45 28/4-13

Varför försöker jag ens? Jag kan inte bli älskad. Ingen har energi nog att vara med mig. Jag saknar bekräftelse på att jag är värd något. Allt är bara illvilja inlindat i skadeglada leenden. Jag är dum nog att tro på dom.
 
Jag vill ha någon nära, men jag håller tillbaka...
 
Jävla negativa spiraler. Så fort jag tror jag kan slappna av kommer dom tillbaka.

Dag 44 27/4-13

Vad jag prioriterar
1. Familj och vänner
Det är viktigt för mig att dom i min närhet mår bra. Att ställa upp när någon vill ha hjälp. Jag kanske inte ger sken av det utåt men jag bryr mig enormt mycket om hur andra mår. Jag vill förstå andra personer. Att inte svika det förtroende jag har hos dom.
2. Mig själv
Att jag inte gör något som går emot mina principer. Jag står för det jag säger och visar ärlighet. Jag vill vara en ledande stjärna som samhället kan vara stolt över. Jag måste hela tiden bli bättre, inte bättre än andra människor för det tror jag inte på, men bättre i sättet jag bemöter andra.
3. Omgivningen
Samhället, Riket, Jorden, dom personer som är nära men som jag inte känner. Jag vill bo på en jord kanske inte nödvändigtvis där alla tycker om varandra men där man kan respektera varandra. Vi måste lära oss samarbeta som människor om vi vill överleva. Ur konflikter ska det uppstå förståelse och nya tankar inte hat och osämja.
 
 
Nu ställer jag mig frågan om jag verkligen tänker så... Det är vad jag tror att jag tänker men undermedvetet är det verkligen så?
Jag vill inte döma andra människors tankar men jag kan döma deras handlingar. Och det är viktigt att jag gör det och säger vad jag inte tyckte om eller vad jag tyckte om, hur ska annars andra personer kunna utvecklas? Hur ska jag kunna utvecklas utan personer som kan tala om varför dom gör som dom gör?

Dag 43 26/4-13

Mina dagar är så underliga nu. Jag är min värsta fiende. Det finns några saker som håller mig uppe men tusen tankar som håller mig nere. Hur ska jag kunna få ut allt om jag bara tas för deprimerad då jag försöker beskriva hur jag känner? Det är en process! Ett krig! Jag finns på båda sidorna. Varje dag jag finns blir jag starkare men får samtidigt bekräftat det som håller mig nere. Det är som en våg och båda sidorna fylls hela tiden. Balans men så mycket i vardera skål. Jag känner inte att jag har rättigheten av någon att lasta av mig ännu.
 
Jag skrotade min utgåva av mitt känslo häfte för denna månad.

Dag 41 24/4-13

Att känna och veta vad jag känner och hur jag känner. Jag känner mycket samtidigt med stor styrka. Ibland övermäktigt stor så att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag är snabb på att utveckla kännslor. Dålig på att avveckla en kännsla när jag ar fått den. Det är svårt att kritisera vad jag känner eftersom dom flesta kännslor saknar logik i hur dom uppstår. Jag tror att alla känner olika men tankarna som sprids och möter andras tankar från sina egna kännslor kan bli samma.
 
Idag pratade vi om boken hur man älskar ett barn. För mig är det självklart att lägga tonvikten i att se individen som barnet är men är det möjligt att göra det om det skulle vara mitt barn? Vill inte jag försöka skydda och styra barnet efter mina och mammans värderingar? Hur mycket av individen kommer vara kvar efter det? Om jag lär barnet att tänka kritiskt på allt är inte det att tvinga barnet att se allt som jag ser det? Som "vuxen" anser jag mig veta bättre än barn och ungdomar då dom ännu inte har haft tiden att lära sig. Men det säger inte att deras sätt att tänka är fel.
Jag får fundera mer på detta.

Dag 40 23/4-13

Jag måste sänka förväntningarna på mig själv. Jag är inte duktig på att producera snabba bra resultat. Eller ja, jag förstår vad jag menar med mina texter och arbeten men jag är dålig på att formulera min tankekedja som leder till mina slutsatser. Det är så mycket enklare i matematik, där är stegen klara och enkla att förklara. Men abstrakta tankar tar ifrån alla erfarenheter jag har varit med om, för att kunna beskriva hur jag kommit fram till något måste jag beskriva mitt liv. Att rota fram hur jag kommit fram till något på grund av minnen som gör ont att påminnas om är väldigt jobbigt. Men jag har inte den positionen så att jag inte blir ifrågasatt med mina slutsatser. Det borde ingen ha igentligen men det vore så mycket enklare.
 
40 dagar med tabletter. Nästan halv vägs till utvärdering av hur dom fungerar. Jag känner redan nu att jag skulle behöva 2 per dag istället för 1.... minst. Men jag är nöjd med den effekt dom ger.
Jag tänker fortfarande som jag gjorde innan, det är bara svårare att fastna i spiraler. Svårare inte omöjligt.

Dag 39 22/4-13

Jag är rädd för att fokusera för mycket på hur glad jag blir för varenda medellande, att fokusera bara på glädjen. Att glömma bort smärtan. Jag måste veta varför jag känner smärtan innan jag kan tillåta mig själv att glömma den.
 
Jag har aldrig sett mig själv som en känslig person, men nu undrar jag om jag inte har haft fel. Jag tror jag är en känslig person bara att jag visar det annorlunda mot hur jag ser det hos andra.
 
Mitt hjärta känns som det ska slitas ur kroppen när som helst när jag försöker ta reda på exakt varför jag känner det onda. Sakta klättrar jag ur avgrunden. Jag vill aldrig tillbaka dit.

Dag 37 20/4-13

Är så orolig för att schabbla till det som kan vara det bästa i mitt liv, peppar peppar. Jag har en ny känsla, den kämpar mot det som gör ont. Men samtidigt om det är menat så.... tvivel fyller mig. Jag är så glad för varenda medelande, det finns hopp. En att göra lycklig. Att skratta och gråta med. Att uppleva livet med. Att verkligen leva istället för överleva. Och det känns inte som desperation, då skulle jag inte ha sökt så länge, verkligen sökt inom mig vad jag känner. Jag gillar nu och önskar att det blir älskar. Jag ser potentialen av ett oss.
Sätter jag ribban för högt för mig och henne?
Jag vet inte... jag kan bara fortsätta vara mig själv.

Dag 36 19/4-13

Jag växlar emellan att hoppa på rosa moln och känna hur mitt hjärta slits sönder. Mer positiv dag än negativ. Jag är för uppspelt för att skriva mer.
 

Dag 35 18/4-13

Oj glömde nästan bort bloggen. Suttit hela eftermiddagen och chattat på dating sidan jag gick med. Får se om jag hittat någon men jag är kritisk. Det är svårt att verkligen förstå en person genom att bara chatta över nätet med den. Men det känns bra att faktiskt göra något som KAN leda till lycka. Enormt plus är att jag inte hinner fokusera så mycket på mig själv. Får se vad damerna... eller ja jag har bara pratat med en så damen, tycker om mig. Känns bra så länge, inga varningstecken mer än att det kanske går för bra.

Tidigare inlägg
RSS 2.0