gustavbergsten.blogg.se

Det krävs inte mycket nu för att påminna mig om smärtan. Smärtan av ensamhet. En normalt fin låt är som tortyr i mina öron. Jag är omringad av personer ändå sitter jag ensam. Jag vill skrika, gråta och falla ihop till en liten boll. Allt är så långt borta. Jag förstår inte hur jag ska hitta min väg tillbaka till hur jag kände mig tillräcklig som människa. Jag kämpar men vet inte hur länge detta ska pågå. Det blir ju ingen skillnad på min ensamhet även om jag inte känner av det lika mycket nu. Jag är ju fortfarande ensam hur jag än känner inför det.

 

Jag vet inte hur jag kan förvänta mig annat än mer ensamhet eftersom det är det ända jag har skördat varje gång jag försöker.