gustavbergsten.blogg.se

Orkar inte med något idag.

Jag avskyr hur kvällarna är så svåra att ta sig igenom, det känns som att under dagen hålls det värsta tillbaka och sen på kvällen slår det till med dubbel styrka. Funderar på att byta tid att ta pillrena men då vette tusan hur jag blir på morgonen. Det är väl bara att hålla ut.

 

Jag saknar tiden då jag kunde verkligen snöa in mig i en serie eller ett spel och bara spendera all fri tid till serien/spelet. Det är så svårt att behålla intressen överhuvud taget.

 

Allt känns precis utom räckhåll.

Det känns som att min hjärna slår knut på sig själv. Mina tankar går huller om buller om varann, börjar på en tanke och slutar med en annan totalt osammanhängande.

 

Jag har lagt grunden till min tredje utgåva av mina samlade texter. Det ser ut som att jag får tillräckligt med text för en i månaden. Är besviken på mig själv att jag inte kan skriva något upplyftande. Men det får vara som det är.

 

Jag har i alla fall fått rutin på att ta mina tabletter. Tröttheten börjar jag bli van vid så den stör inte lika mycket nu. Blir inte lika torr i mun som innan.

 

Jag blir lite orolig i mina tankar... Om jag hittar någon att vara med och inte blir av med den här känslan som döljer sig så väl inom mig... Vad är det då för fel på mig? Är jag galen och borde låsas in?

 

Det som jag kämpar för nu är att kunna gråta när jag är ledsen.

Nu har det gått 2 veckor sedan jag började med Cipralex. Jag mår bättre än innan. Inte bra men bättre. Att få hänga med Mormor och Morfar i flera dagar nu har varit skönt.

 

Jag känner mig glad när jag ser att Valhall klarar sig och lever vidare även när jag inte är där. Älskar er alla som håller Valhalls fana högt så att det finns kvar. Så många glada stunder har det varit där.

 

Jag tror en del i min omgivning börjar bli trötta på att höra hur dåligt jag mår. Jag vet bara inte var jag ska få utlopp för att prata om det annars. Jag funderar mycket på att gå till en psykolog men jag vet inte om kostnaden mot hur mycket det verkligen hjälper är värt det.

 

Ser fram emot min födelsedag med mycket vänner och måttliga mängder alkohol. Ser inte lika mycket fram emot städandet när alla gått hem däremot.

Skit dag idag också. Kan inte låta bli att tänka i cirklar hur dålig jag är som person. Hur kommer det sig annars att jag inte för höra "jag älskar dig" från andra än min familj. Jag tänker tillbaka till hur jag har varit och vad jag kunde gjort annorlunda... det spelar ingen roll. Vad måste jag göra för att kunna bli älskad? För det kan inte vara så att det är nåt fel på alla andra.

Funderar mycket på varför jag mår dåligt av att vara ensam. Jag har ju kvar min familj, har inte för många dödsfall i familjen eller runt omkring. Inget våldsamt förflutet. Varför mår jag ändå så dåligt av det?

Jag tror att det är för att det är det enda jag vill uppleva. Att få veta att jag duger till som person, som människa, i någon annans ögon än min familjs. Att kunna bygga en egen familj.

Att ha en familj för mig är som att leva, allt annat är bara överlevnad.

 

Jag kan inte känna att jag rör mig alls mot att leva.

 

Att ha någon att bråka med om vilken kanal vi ska titta på, att vakna upp bredvid, att kunna dela tankar och idéer med, att bråka om vem som ska plocka upp barnen från skolan, att bråka om alla småsaker i hemmet, att dela nya upplevelser med, att bli gammal med, att säga jag älskar dig till... Att ha någon att älska som älskar mig.

 

På grund av min ålder förväntas så mycket av mig. På grund av mitt kön förväntas så mycket av mig. Förväntningar jag inte kan uppfylla.

Jag förstår inte hur jag ska fortsätta vidare med mitt liv. Det är inte så att jag vill ta livet av mig verkligen inte. Men det är så svårt att finna glädje då jag nästan enbart känner mig ledsen.

Jag avskyr hur jag inte kan gråta när jag är ledsen.

Hur jag sitter still under långa stunder utan att känna någonting.

Jag vill vara glad men det är inte så enkelt.

Min längtan efter att faktiskt må bra äter upp mig.

 

Avskyr hur jag önskar att jag hamnade i en olycka ibland. Så jag kunde sluta känna mig så dålig. Jag ser inget värde i min egen existens i mina ögon. Jag finns bara kvar för andra. För att kunna offra av mig själv så att andra kan få det bättre.

 

Jag är glad att jag äntligen sökte hjälp och fick den. Samtidigt känner jag mig så svag som inte klarar av att hantera allt utan piller.

Patetisk. Svag. Värdelös. Betydelselös. Ärlig. Uppriktig. Principfast. Glömsk. Smart. Äcklig.

Det är svårt att sätta i ord hur jag känner idag. Uppgiven är nog det närmaste. Jag vill bara lägga mig ner och sova igenom dagen. Jag må le på utsidan men på insidan är jag tom.

 

Jag förstår inte hur det verkar så lätt för andra att hitta personer att vara med. Vad är det för fel på mig? Vad gör jag för fel? Är det meningen att jag ska vara ensam? Dom frågorna sitter kvar men utan den extrema smärta jag förknippar med dom. "Men du är ju en så god och snäll människa det är klart att du hittar någon." Jag vet inte hur många gånger jag har hört det. Hur kan jag tro att det någonsin blir annorlunda när inget pekar på det.

 

Jag hatar hur jag tycker synd om mig själv. Patetisk är jag. Jag förstår varför ingen vill vara med en sån ynkrygg till person som mig.

Blir så trött av mina piller. Eller så är det min normala sömn som är störd och jag är trött av det. Har inte kännt av så mycket av min depression idag. Känns som ett minne från en lång tid sedan. Så länge jag kan fokusera på andra saker än mig själv är det inget problem. Men om jag verkligen känner efter så vet jag att smärtan ligger kvar strax under ytan och bara väntar på att dra ner mig så fort jag slappnar av.

Det krävs inte mycket nu för att påminna mig om smärtan. Smärtan av ensamhet. En normalt fin låt är som tortyr i mina öron. Jag är omringad av personer ändå sitter jag ensam. Jag vill skrika, gråta och falla ihop till en liten boll. Allt är så långt borta. Jag förstår inte hur jag ska hitta min väg tillbaka till hur jag kände mig tillräcklig som människa. Jag kämpar men vet inte hur länge detta ska pågå. Det blir ju ingen skillnad på min ensamhet även om jag inte känner av det lika mycket nu. Jag är ju fortfarande ensam hur jag än känner inför det.

 

Jag vet inte hur jag kan förvänta mig annat än mer ensamhet eftersom det är det ända jag har skördat varje gång jag försöker.

Känns underbart bra idag, lite seg på morgonen. Vaknade upp med massa rivsår som jag orsakat mig själv under natten. Hoppas på att jag inte får fler dåliga eftermiddagar och kvällar. Så länge jag kan fokusera på annat är det skönt.

Dag 1 15/3-13

Tog precis första tabletten. Det var enkelt, känns förväntansfullt hur detta kommer hjälpa mig. Läste igenom medföljande information om alla möjliga biverkningar. Känns fortfarande ok om det kan få mig att må bättre. Och tryggheten i att kunna ta ut Atarax (Mot panik ångest) känns bra. Jag hoppas på att se/känna en förbättring i början på April. Jag ska försöka skriva varje dag om hur jag känner och tänker.

 

 

Dag 2 16/3-13

Jag vet inte om det är min hjärna som vill att det ska funka eller om det är en placebo effekt eller vad. Men jag känner annorlunda. Torr i käften är jag i alla fall. Men det känns enklare att skjuta ifrån mina dåliga tanke spiraler. Jag blir trött tror jag, eller så har jag inte sovit bra. Min kropp känns lite stel. Inget illamående ännu.

 

Dag 3 17/3-13

Sov oroligt och vaknade flera gånger. Vaknade ändå vid 7 tiden och kände mig utvilad. Mina tankar är svårare att koppla till känslor. Men jag har lättare att skratta till. Mitt hjärta känns inte lika tungt och det sticker inte lika mycket som tidigare.

 

Dag 4 18/3-13

Jag är så trött i kroppen men huvudet hänger med. Jag tänker fortfarande likadant men det är så lätt att slå åt sidan det mörka som tidigare la sig som en filt över mig. Känns fortfarande som om mitt hjärta håller på att krossas, hoppas att bli fri från den känslan.

 

Dag 5 19/3-13

Förmiddagarna är enklare att ta sig igenom men på kvällen känner jag fortfarande liknande. Det är bara enklare. Det är helt klart bättre än tidigare. Men mina tankar är fortfarande samma bara enklare att uthärda.

Dag 6 20/3-13

Mina tankar skenar. Min kropp känns tung och inte riktigt som min. Mina tankar gör extremt ont men jag ska uthärda. Jag ser inget ljus men samtidigt inget mörker. Tack till alla som stöttar mig.

 

Dag 7 21/3-13

Jag har problem att fokusera mina tankar. Min kropp känns som nyvaken. Det krävs majoriteten av min energi för att kunna agera normalt. Jag kommer inte på hur jag brukade känna. Det är skrämmande men att gå tillbaka till hur jag kände innan är mer skrämmande. Jag tvingar mig själv till vila. Hatar att sitta still men det är nog bra att ge mig själv tid att vänja mig.

Jag antar att det är bra att starta med någon form av introduktion till vad jag ska skriva om och vem jag är. Detta kommer vara väldigt svårt för mig men jag ska försöka vara så öppen som möjligt.

 

Jag vill dela med mig utav mina erfarenheter och hur jag känner.

 

Mitt namn är Gustav, Född 85, Student.

Jag har precis börjat med Cipralex för att kunna ta mig ifrån en depression. Jag vet inte om nån är intresserad av att höra mig en vanlig persons resa men varför inte. Min depression tror jag började vid högstadiet eller gymnasiet och nu äntligen har jag tagit mig mod nog att uppsöka hjälp. Jag började skriva dagbok i samband med att jag började med Cipralex och det är framförallt den som jag kommer dela med mig av.

 

Får se om jag delar mer av mina andra tankar men jag får börja smått.