gustavbergsten.blogg.se

Varför måste jag dölja min smärta?

Är jag inte värd att älskas när jag mår dåligt?

Det känns som alla vill förändra mig till en falskleende idiot.

Varför inte följa med på min resa till ett äkta leende?

Idag har varit bra. Hittills i alla fall. Idag vill jag bara vara och inte snöa in mig på att ta reda på varför jag känner som jag gör. Kommer säkert ikväll ändå innan jag somnar. Men till dess ska jag bara existera tror jag.

Varför ska jag vara så kännslig för saker som inte är något? Jag måste ringa läkarn snart och fixa en ny tid.

Varför försöker jag ens? Jag kan inte bli älskad. Ingen har energi nog att vara med mig. Jag saknar bekräftelse på att jag är värd något. Allt är bara illvilja inlindat i skadeglada leenden. Jag är dum nog att tro på dom.

 

Jag vill ha någon nära, men jag håller tillbaka...

 

Jävla negativa spiraler. Så fort jag tror jag kan slappna av kommer dom tillbaka.

Vad jag prioriterar

1. Familj och vänner

Det är viktigt för mig att dom i min närhet mår bra. Att ställa upp när någon vill ha hjälp. Jag kanske inte ger sken av det utåt men jag bryr mig enormt mycket om hur andra mår. Jag vill förstå andra personer. Att inte svika det förtroende jag har hos dom.

2. Mig själv

Att jag inte gör något som går emot mina principer. Jag står för det jag säger och visar ärlighet. Jag vill vara en ledande stjärna som samhället kan vara stolt över. Jag måste hela tiden bli bättre, inte bättre än andra människor för det tror jag inte på, men bättre i sättet jag bemöter andra.

3. Omgivningen

Samhället, Riket, Jorden, dom personer som är nära men som jag inte känner. Jag vill bo på en jord kanske inte nödvändigtvis där alla tycker om varandra men där man kan respektera varandra. Vi måste lära oss samarbeta som människor om vi vill överleva. Ur konflikter ska det uppstå förståelse och nya tankar inte hat och osämja.

 

 

Nu ställer jag mig frågan om jag verkligen tänker så... Det är vad jag tror att jag tänker men undermedvetet är det verkligen så?

Jag vill inte döma andra människors tankar men jag kan döma deras handlingar. Och det är viktigt att jag gör det och säger vad jag inte tyckte om eller vad jag tyckte om, hur ska annars andra personer kunna utvecklas? Hur ska jag kunna utvecklas utan personer som kan tala om varför dom gör som dom gör?

Mina dagar är så underliga nu. Jag är min värsta fiende. Det finns några saker som håller mig uppe men tusen tankar som håller mig nere. Hur ska jag kunna få ut allt om jag bara tas för deprimerad då jag försöker beskriva hur jag känner? Det är en process! Ett krig! Jag finns på båda sidorna. Varje dag jag finns blir jag starkare men får samtidigt bekräftat det som håller mig nere. Det är som en våg och båda sidorna fylls hela tiden. Balans men så mycket i vardera skål. Jag känner inte att jag har rättigheten av någon att lasta av mig ännu.

 

Jag skrotade min utgåva av mitt känslo häfte för denna månad.

Att känna och veta vad jag känner och hur jag känner. Jag känner mycket samtidigt med stor styrka. Ibland övermäktigt stor så att jag inte kan kontrollera mig själv. Jag är snabb på att utveckla kännslor. Dålig på att avveckla en kännsla när jag ar fått den. Det är svårt att kritisera vad jag känner eftersom dom flesta kännslor saknar logik i hur dom uppstår. Jag tror att alla känner olika men tankarna som sprids och möter andras tankar från sina egna kännslor kan bli samma.

 

Idag pratade vi om boken hur man älskar ett barn. För mig är det självklart att lägga tonvikten i att se individen som barnet är men är det möjligt att göra det om det skulle vara mitt barn? Vill inte jag försöka skydda och styra barnet efter mina och mammans värderingar? Hur mycket av individen kommer vara kvar efter det? Om jag lär barnet att tänka kritiskt på allt är inte det att tvinga barnet att se allt som jag ser det? Som "vuxen" anser jag mig veta bättre än barn och ungdomar då dom ännu inte har haft tiden att lära sig. Men det säger inte att deras sätt att tänka är fel.
Jag får fundera mer på detta.

Jag måste sänka förväntningarna på mig själv. Jag är inte duktig på att producera snabba bra resultat. Eller ja, jag förstår vad jag menar med mina texter och arbeten men jag är dålig på att formulera min tankekedja som leder till mina slutsatser. Det är så mycket enklare i matematik, där är stegen klara och enkla att förklara. Men abstrakta tankar tar ifrån alla erfarenheter jag har varit med om, för att kunna beskriva hur jag kommit fram till något måste jag beskriva mitt liv. Att rota fram hur jag kommit fram till något på grund av minnen som gör ont att påminnas om är väldigt jobbigt. Men jag har inte den positionen så att jag inte blir ifrågasatt med mina slutsatser. Det borde ingen ha igentligen men det vore så mycket enklare.

 

40 dagar med tabletter. Nästan halv vägs till utvärdering av hur dom fungerar. Jag känner redan nu att jag skulle behöva 2 per dag istället för 1.... minst. Men jag är nöjd med den effekt dom ger.

Jag tänker fortfarande som jag gjorde innan, det är bara svårare att fastna i spiraler. Svårare inte omöjligt.

Jag är rädd för att fokusera för mycket på hur glad jag blir för varenda medellande, att fokusera bara på glädjen. Att glömma bort smärtan. Jag måste veta varför jag känner smärtan innan jag kan tillåta mig själv att glömma den.

 

Jag har aldrig sett mig själv som en känslig person, men nu undrar jag om jag inte har haft fel. Jag tror jag är en känslig person bara att jag visar det annorlunda mot hur jag ser det hos andra.

 

Mitt hjärta känns som det ska slitas ur kroppen när som helst när jag försöker ta reda på exakt varför jag känner det onda. Sakta klättrar jag ur avgrunden. Jag vill aldrig tillbaka dit.

Är så orolig för att schabbla till det som kan vara det bästa i mitt liv, peppar peppar. Jag har en ny känsla, den kämpar mot det som gör ont. Men samtidigt om det är menat så.... tvivel fyller mig. Jag är så glad för varenda medelande, det finns hopp. En att göra lycklig. Att skratta och gråta med. Att uppleva livet med. Att verkligen leva istället för överleva. Och det känns inte som desperation, då skulle jag inte ha sökt så länge, verkligen sökt inom mig vad jag känner. Jag gillar nu och önskar att det blir älskar. Jag ser potentialen av ett oss.

Sätter jag ribban för högt för mig och henne?
Jag vet inte... jag kan bara fortsätta vara mig själv.

Jag växlar emellan att hoppa på rosa moln och känna hur mitt hjärta slits sönder. Mer positiv dag än negativ. Jag är för uppspelt för att skriva mer.

 

Oj glömde nästan bort bloggen. Suttit hela eftermiddagen och chattat på dating sidan jag gick med. Får se om jag hittat någon men jag är kritisk. Det är svårt att verkligen förstå en person genom att bara chatta över nätet med den. Men det känns bra att faktiskt göra något som KAN leda till lycka. Enormt plus är att jag inte hinner fokusera så mycket på mig själv. Får se vad damerna... eller ja jag har bara pratat med en så damen, tycker om mig. Känns bra så länge, inga varningstecken mer än att det kanske går för bra.

Jag blir så trött på att inte kunna uträtta något. Det är som att mitt hjärta sakta krymper ihop till en liten taggig boll som studsar omkring i min bröstkorg. Det är så svårt att hålla mig fokuserad. Det är svårt att ens sitta här och skriva.

Skapade nyss ett konto på en dating sida. Känns hur skumt som helst. Vet inte hur jag ska känna... Mer än att min presentation av mig själv är omöjlig att ge en korrekt bild av den jag är. Jag vill vara seriös men hur ska jag kunna vara det utan att det går överstyr och jag skrämmer bort alla från att ens ta kontakt med mig. När är det tillräckligt med information om mig? När är det för mycket?

 

Jag får väl se vad som händer helt enkelt och ta det där ifrån. Men det är ju internet trots allt...

Jag tror jag behöver en större dos, jag känner hur det hjälper lite grann men inte så mycket att jag kan komma vidare. Men det är fortfarande 2 månader kvar till utvärdering av hur det går så mycket kan hända under den tiden.

 

När jag tänker tillbaka på stunder då jag var glad och ifrågasätter varför jag var glad finner jag inget svar. Det finns saker som underhåller mig så att jag inte är nedstämd/ledsen för stunden. Så många saker i min omgivning ger mig känslan av en liten röst som säger att "det inte är ok att vara glad", "du ska inte lyckas med något du vill", "du har inte lidit färdigt ännu", "du kommer aldrig passa in", "du är värdelös".

 

Allt sitter i mitt huvud... hur ska jag ändra mina tankar utan att förlora den person jag har kämpat så för att bli?

Jag slogs precis av en intressant tanke. Jag tänker att jag inte är värd att var med för att jag inte sett motsattsen bevisas mycket likt religion. Tills jag hittar någon eller någon hittar mig där vi båda älskar varandra så är det omöjligt för mig att känna/veta att det existerar. Jag ser andra som har lyckats hitta det men det är inte bevis nog. Jag måste få uppleva det själv. Det är lite som sökandet efter ett högre syfte i livet. Ett förhållande är lite som den heliga gralen för mig. Jag har hört att det finns men jag måste utstå så mycket innan jag kan finna det.

 

Jag förstår bara inte varför det ska göra så ont. Ska det inte kännas bra att leva? Jag kan inte säga hur andra känner men för mig är det som att när jag äntligen får må lite bra så kommer det något därefter som slår ner mig annu längre ner. Det får mig att vara rädd för att faktiskt må bra eftersom det är bevisat för mig att varje gång jag mår bra så kommer jag må sämre än jag mådde tidigare.

4 veckor + en dag. Sjukdom och internet strul ledde till inget inlägg igår.

Nya fast samma piller nu. Känns skumt att det är samma piller fast med annat namn. Prilect heter dessa, men det fungerar exakt som Cipralex. Enda skillnaden verkar vara vart dom packas i sina lådor, det är i alla fall vad dom sa på apoteket.

 

Det finns så mycket i mina tankar som jag skulle vilja prata om... Men jag tror det är bäst om det får stanna i mina tankar ett tag till. Jag känner mig så dålig när så många stöttar mig och ändå mår jag inte bra. Det känns som att jag tar upp deras tid. Det känns så skumt att vara den som pratar om problem istället för att lyssna på andras problem.

 

Det känns som att jag är annorlunda fast ändå inte... kanske mer som att jag är på väg att förändras, bli något mer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte... inte före förändringen är gjord.

Det räcker tydligen inte med att vara dålig psykiskt utan dålig i magen ska man vara också, jaha man tackar. Det finns så mycket jag borde göra istället för att sitta och spinna mina tankar och ligga i sängen. Frustrationen är på topp. Tänker på om andra tror att jag bara ljuger om hur jag mår för att få uppmärksamhet. Och när dom läser det här kommer dom tycka vilken drama king jag är. Och så vidare...

 

Önskar jag vore för dum för att tänka i dom banorna. Allt blir så extremt i mitt huvud. Det är fan inte lätt att vara människa.

Det känns så tungt idag. Det känns så meningslöst alltihop. Andra säger att det kommer ordna sig, det kommer bli bra, ge det tid bara... Antagligen så är det så... Men det känns inte så. Mitt huvud och mina känslor är i konflikt. Jag förväntar mig inte resultat på en gång men jag önskar att jag kunde få det.

 

Jag är deprimerad för att ingen vill vara med mig, jag känner mig inte sugen på att leta efter någon eftersom jag är deprimerad (och för att ingen vill ha mig). Om någon vill ha mig för att "reparera" mig så kommer hon lämna mig när jag är bra igen.

 

Jag är inte menad för förhållanden... Det spelar ingen roll hur mycket jag kan älska någon. Ingen kan älska mig tillbaka.

Jag orkar inte tänka och känna på det sättet längre... men det är så mina kännslor säger. Varenda dag.

 

Jag har skapat så många ursäkter i mitt inre för varför den och den inte vill ha mig, det är inget fel på mig. Men... Jag vet inte jag exploderar snart.

Jämfört med hur jag brukar känna så var idag en extremt bra dag... fram till kvällen. Mina tankar har fastnat i loop igen. Det gör så ont inom mig. Det är en hemsk känsla som jag inte önskar på någon. Som att bli isärdragen i miljontals bitar kroppsligt och själsligt. Att bara tänka på hur jag ska beskriva den gör det hela värre.

Dagen har förflytigt långsamt och stilla. Kom nyligen hem till internatet och fick några goa kramar från folket här. Men jag saknar verkligen Pålsboda där mina oldies är. Får se hur länge Pboda känslan håller i sig.

 

Alldeles för trött för att skriva mer.

Det var länge sedan jag drack så mycket som igår. Min kropp är helt stel och mina ögon helt stirriga. Lyckades med att städa upp allt i alla fall. Sovit/Vilat mig igenom dagen annars.

Idag är ingen vanlig dag för idag är Gustavs födelsedag...

 

Bäst jag skriver lite innan helvetet brakar loss. Med grillning, drickande och folk från förr.

 

Jag har aldrig sett fram emot att bli äldre, det visar bara på hur tiden fortsätter och jag sitter kvar på samma ruta. Varje år är det fler och fler som kommer längre bort från mig. Det är ingen tävling men jag känner hur jag inte är på samma nivå.

Jag känner mig ensam på denna resa igenom livet. Vänner är blott tillfälliga passagerare, Mina vänner har dock fribiljett till att följa med när som helst.

Jag blir så frustrerad av mina känslor. Varför räcker det inte med alla vänner jag har? Varför räcker det inte med allt jag lyckas genomföra?

 

Jag tror mer och mer på Maslows behovs trappa. Fast i mitt fall är behovet av kärlek det viktigaste för att kunna uppfylla dom andra behoven.

Vecka 3 "avklarad". Jag har tänkt mycket på var jag är i livet och hur jag har kommit hit denna vecka. Att vandra på välbekanta gator här i Pålsboda och känna alla minnen jag har från dessa platser. Att se hur lite som har ändrats.

 

Mitt största vägskäl här i livet har varit när jag började med Unga Örnar. Jag var på väg mot kriminalitet innan UÖ, men eftersom jag började gå dit så fick jag inte så mycket fritid för mig själv. Jag mötte personer som till idag är nära vänner. Jag har kunnat utmana mig själv på sätt jag inte hade funderat på.

 

Min största styrka kommer ifrån Valhall i Kumla. En gård riktad till rollspelintresserade. När jag såg att jag kunde lära ut och hålla uppe intresset för rollspel hos ungdomar. Att skapa en gemenskap hos deltagarna. Där varenda deltagare är underbara människor.

 

Min största fiende är mig själv. Framförallt hur jag känner inför mig själv. Det är ofta jag ser till allt jag har gjort och när jag sen väger det dåliga mot det bra vinner det dåliga. Även om jag har bekräftelse på att mina handlingar har varit bra så får jag inte bekräftelsen på att jag är bra. Jag avundas alla som kan känna sig älskade för den person den är. Rent tankemässigt är jag bekräftad men inte känslomässigt. Det är svårt att beskriva den känslan.

 

Jag tycker inte om hur varenda dag ska vara en strid emot mig själv.

 

Jag vill kunna vakna upp en dag och bara känna glädje över att leva...

Känns skumt idag. Vaknade som vanligt vid 6-7 tiden, fördrev tiden till runt 12 då jag åt och badade, la mig i soffan och somnade... vaknade nu vid 7 tiden, vet inte om det är av cipralexet eller om det är badet som gjorde mig så trött. antagligen en kombination. Hoppas jag kan somna ikväll.

Hela dagen förberedelser inför fredagens fest då jag fyller. Jag hoppas få se en drös med folk. Kände dåliga tankar smyga sig på men jag kunde lätt driva bort dem under hela dagen. Känns tungt så här på kvällen. Jag hoppas på att få sova snart. Ska titta på lite mer GameCenter CX, relativt underhållande och tar mycket tid så jag inte behöver sjunka in i mig själv för mycket.

Varför duger jag inte för någon? Vad jag tror: Jag är för normal, jag har inga extrema karaktärsdrag som intresserar andra personer, jag kan inte dö snacka, jag är hemskt dålig på att känna av vad andra känner, jag har aldrig några visdomsord, jag är inte snygg (inte ful heller), jag slänger ur mig konstiga tankar, jag har ingen passion för något, det tar lång tid för mig innan jag bestämmer mig för något, jag agerar som att jag vet mer än vad jag vet, jag har sällan något roligt för mig.

 

Ju mer tiden går desto svårare är det för mig att förneka att jag inte passar in... Det är inte meningen att jag ska vara med nån. Jag är inte värd det. Jag är en dålig människa. Inget jag gör har mening för mig. Jag är en slav för mänskligheten, för mina bekanta, för släkten. Överlever så att andra inte ska må dåligt.

 

Jag har ingen drivkraft kvar. Mitt bränsle är slut. Det är så självklart att ingen vill vara med en person som mig.