Dag 33 16/4-13

Jag blir så trött på att inte kunna uträtta något. Det är som att mitt hjärta sakta krymper ihop till en liten taggig boll som studsar omkring i min bröstkorg. Det är så svårt att hålla mig fokuserad. Det är svårt att ens sitta här och skriva.

Dag 32 15/4-13

Skapade nyss ett konto på en dating sida. Känns hur skumt som helst. Vet inte hur jag ska känna... Mer än att min presentation av mig själv är omöjlig att ge en korrekt bild av den jag är. Jag vill vara seriös men hur ska jag kunna vara det utan att det går överstyr och jag skrämmer bort alla från att ens ta kontakt med mig. När är det tillräckligt med information om mig? När är det för mycket?
 
Jag får väl se vad som händer helt enkelt och ta det där ifrån. Men det är ju internet trots allt...

Dag 31 14/4-13

Jag tror jag behöver en större dos, jag känner hur det hjälper lite grann men inte så mycket att jag kan komma vidare. Men det är fortfarande 2 månader kvar till utvärdering av hur det går så mycket kan hända under den tiden.
 
När jag tänker tillbaka på stunder då jag var glad och ifrågasätter varför jag var glad finner jag inget svar. Det finns saker som underhåller mig så att jag inte är nedstämd/ledsen för stunden. Så många saker i min omgivning ger mig känslan av en liten röst som säger att "det inte är ok att vara glad", "du ska inte lyckas med något du vill", "du har inte lidit färdigt ännu", "du kommer aldrig passa in", "du är värdelös".
 
Allt sitter i mitt huvud... hur ska jag ändra mina tankar utan att förlora den person jag har kämpat så för att bli?

Dag 30 13/4-13

Jag slogs precis av en intressant tanke. Jag tänker att jag inte är värd att var med för att jag inte sett motsattsen bevisas mycket likt religion. Tills jag hittar någon eller någon hittar mig där vi båda älskar varandra så är det omöjligt för mig att känna/veta att det existerar. Jag ser andra som har lyckats hitta det men det är inte bevis nog. Jag måste få uppleva det själv. Det är lite som sökandet efter ett högre syfte i livet. Ett förhållande är lite som den heliga gralen för mig. Jag har hört att det finns men jag måste utstå så mycket innan jag kan finna det.
 
Jag förstår bara inte varför det ska göra så ont. Ska det inte kännas bra att leva? Jag kan inte säga hur andra känner men för mig är det som att när jag äntligen får må lite bra så kommer det något därefter som slår ner mig annu längre ner. Det får mig att vara rädd för att faktiskt må bra eftersom det är bevisat för mig att varje gång jag mår bra så kommer jag må sämre än jag mådde tidigare.

Dag 29 12/4-13

4 veckor + en dag. Sjukdom och internet strul ledde till inget inlägg igår.
Nya fast samma piller nu. Känns skumt att det är samma piller fast med annat namn. Prilect heter dessa, men det fungerar exakt som Cipralex. Enda skillnaden verkar vara vart dom packas i sina lådor, det är i alla fall vad dom sa på apoteket.
 
Det finns så mycket i mina tankar som jag skulle vilja prata om... Men jag tror det är bäst om det får stanna i mina tankar ett tag till. Jag känner mig så dålig när så många stöttar mig och ändå mår jag inte bra. Det känns som att jag tar upp deras tid. Det känns så skumt att vara den som pratar om problem istället för att lyssna på andras problem.
 
Det känns som att jag är annorlunda fast ändå inte... kanske mer som att jag är på väg att förändras, bli något mer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte... inte före förändringen är gjord.

Dag 27 10/4-13

Det räcker tydligen inte med att vara dålig psykiskt utan dålig i magen ska man vara också, jaha man tackar. Det finns så mycket jag borde göra istället för att sitta och spinna mina tankar och ligga i sängen. Frustrationen är på topp. Tänker på om andra tror att jag bara ljuger om hur jag mår för att få uppmärksamhet. Och när dom läser det här kommer dom tycka vilken drama king jag är. Och så vidare...
 
Önskar jag vore för dum för att tänka i dom banorna. Allt blir så extremt i mitt huvud. Det är fan inte lätt att vara människa.

Dag 26 9/4-13

Det känns så tungt idag. Det känns så meningslöst alltihop. Andra säger att det kommer ordna sig, det kommer bli bra, ge det tid bara... Antagligen så är det så... Men det känns inte så. Mitt huvud och mina känslor är i konflikt. Jag förväntar mig inte resultat på en gång men jag önskar att jag kunde få det.
 
Jag är deprimerad för att ingen vill vara med mig, jag känner mig inte sugen på att leta efter någon eftersom jag är deprimerad (och för att ingen vill ha mig). Om någon vill ha mig för att "reparera" mig så kommer hon lämna mig när jag är bra igen.
 
Jag är inte menad för förhållanden... Det spelar ingen roll hur mycket jag kan älska någon. Ingen kan älska mig tillbaka.

Jag orkar inte tänka och känna på det sättet längre... men det är så mina kännslor säger. Varenda dag.
 
Jag har skapat så många ursäkter i mitt inre för varför den och den inte vill ha mig, det är inget fel på mig. Men... Jag vet inte jag exploderar snart.

Dag 25 8/4-13

Jämfört med hur jag brukar känna så var idag en extremt bra dag... fram till kvällen. Mina tankar har fastnat i loop igen. Det gör så ont inom mig. Det är en hemsk känsla som jag inte önskar på någon. Som att bli isärdragen i miljontals bitar kroppsligt och själsligt. Att bara tänka på hur jag ska beskriva den gör det hela värre.

Dag 24 7/4-13

Dagen har förflytigt långsamt och stilla. Kom nyligen hem till internatet och fick några goa kramar från folket här. Men jag saknar verkligen Pålsboda där mina oldies är. Får se hur länge Pboda känslan håller i sig.
 
Alldeles för trött för att skriva mer.

Dag 23 6/4-13

Det var länge sedan jag drack så mycket som igår. Min kropp är helt stel och mina ögon helt stirriga. Lyckades med att städa upp allt i alla fall. Sovit/Vilat mig igenom dagen annars.

Dag 22 5/4-13

Idag är ingen vanlig dag för idag är Gustavs födelsedag...
 
Bäst jag skriver lite innan helvetet brakar loss. Med grillning, drickande och folk från förr.
 
Jag har aldrig sett fram emot att bli äldre, det visar bara på hur tiden fortsätter och jag sitter kvar på samma ruta. Varje år är det fler och fler som kommer längre bort från mig. Det är ingen tävling men jag känner hur jag inte är på samma nivå.
Jag känner mig ensam på denna resa igenom livet. Vänner är blott tillfälliga passagerare, Mina vänner har dock fribiljett till att följa med när som helst.
Jag blir så frustrerad av mina känslor. Varför räcker det inte med alla vänner jag har? Varför räcker det inte med allt jag lyckas genomföra?
 
Jag tror mer och mer på Maslows behovs trappa. Fast i mitt fall är behovet av kärlek det viktigaste för att kunna uppfylla dom andra behoven.

Dag 21 4/4-13

Vecka 3 "avklarad". Jag har tänkt mycket på var jag är i livet och hur jag har kommit hit denna vecka. Att vandra på välbekanta gator här i Pålsboda och känna alla minnen jag har från dessa platser. Att se hur lite som har ändrats.
 
Mitt största vägskäl här i livet har varit när jag började med Unga Örnar. Jag var på väg mot kriminalitet innan UÖ, men eftersom jag började gå dit så fick jag inte så mycket fritid för mig själv. Jag mötte personer som till idag är nära vänner. Jag har kunnat utmana mig själv på sätt jag inte hade funderat på.
 
Min största styrka kommer ifrån Valhall i Kumla. En gård riktad till rollspelintresserade. När jag såg att jag kunde lära ut och hålla uppe intresset för rollspel hos ungdomar. Att skapa en gemenskap hos deltagarna. Där varenda deltagare är underbara människor.
 
Min största fiende är mig själv. Framförallt hur jag känner inför mig själv. Det är ofta jag ser till allt jag har gjort och när jag sen väger det dåliga mot det bra vinner det dåliga. Även om jag har bekräftelse på att mina handlingar har varit bra så får jag inte bekräftelsen på att jag är bra. Jag avundas alla som kan känna sig älskade för den person den är. Rent tankemässigt är jag bekräftad men inte känslomässigt. Det är svårt att beskriva den känslan.
 
Jag tycker inte om hur varenda dag ska vara en strid emot mig själv.
 
Jag vill kunna vakna upp en dag och bara känna glädje över att leva...

Dag 20 3/4-13

Känns skumt idag. Vaknade som vanligt vid 6-7 tiden, fördrev tiden till runt 12 då jag åt och badade, la mig i soffan och somnade... vaknade nu vid 7 tiden, vet inte om det är av cipralexet eller om det är badet som gjorde mig så trött. antagligen en kombination. Hoppas jag kan somna ikväll.

Dag 19 2/4-13

Hela dagen förberedelser inför fredagens fest då jag fyller. Jag hoppas få se en drös med folk. Kände dåliga tankar smyga sig på men jag kunde lätt driva bort dem under hela dagen. Känns tungt så här på kvällen. Jag hoppas på att få sova snart. Ska titta på lite mer GameCenter CX, relativt underhållande och tar mycket tid så jag inte behöver sjunka in i mig själv för mycket.

Dag 18 1/4-13

Varför duger jag inte för någon? Vad jag tror: Jag är för normal, jag har inga extrema karaktärsdrag som intresserar andra personer, jag kan inte dö snacka, jag är hemskt dålig på att känna av vad andra känner, jag har aldrig några visdomsord, jag är inte snygg (inte ful heller), jag slänger ur mig konstiga tankar, jag har ingen passion för något, det tar lång tid för mig innan jag bestämmer mig för något, jag agerar som att jag vet mer än vad jag vet, jag har sällan något roligt för mig.
 
Ju mer tiden går desto svårare är det för mig att förneka att jag inte passar in... Det är inte meningen att jag ska vara med nån. Jag är inte värd det. Jag är en dålig människa. Inget jag gör har mening för mig. Jag är en slav för mänskligheten, för mina bekanta, för släkten. Överlever så att andra inte ska må dåligt.
 
Jag har ingen drivkraft kvar. Mitt bränsle är slut. Det är så självklart att ingen vill vara med en person som mig.

Dag 17 31/3-13

Orkar inte med något idag.

Dag 16 30/3-13

Jag avskyr hur kvällarna är så svåra att ta sig igenom, det känns som att under dagen hålls det värsta tillbaka och sen på kvällen slår det till med dubbel styrka. Funderar på att byta tid att ta pillrena men då vette tusan hur jag blir på morgonen. Det är väl bara att hålla ut.
 
Jag saknar tiden då jag kunde verkligen snöa in mig i en serie eller ett spel och bara spendera all fri tid till serien/spelet. Det är så svårt att behålla intressen överhuvud taget.
 
Allt känns precis utom räckhåll.

Dag 15 29/3-13

Det känns som att min hjärna slår knut på sig själv. Mina tankar går huller om buller om varann, börjar på en tanke och slutar med en annan totalt osammanhängande.
 
Jag har lagt grunden till min tredje utgåva av mina samlade texter. Det ser ut som att jag får tillräckligt med text för en i månaden. Är besviken på mig själv att jag inte kan skriva något upplyftande. Men det får vara som det är.
 
Jag har i alla fall fått rutin på att ta mina tabletter. Tröttheten börjar jag bli van vid så den stör inte lika mycket nu. Blir inte lika torr i mun som innan.
 
Jag blir lite orolig i mina tankar... Om jag hittar någon att vara med och inte blir av med den här känslan som döljer sig så väl inom mig... Vad är det då för fel på mig? Är jag galen och borde låsas in?
 
Det som jag kämpar för nu är att kunna gråta när jag är ledsen.

Dag 14 28/3-13

Nu har det gått 2 veckor sedan jag började med Cipralex. Jag mår bättre än innan. Inte bra men bättre. Att få hänga med Mormor och Morfar i flera dagar nu har varit skönt.
 
Jag känner mig glad när jag ser att Valhall klarar sig och lever vidare även när jag inte är där. Älskar er alla som håller Valhalls fana högt så att det finns kvar. Så många glada stunder har det varit där.
 
Jag tror en del i min omgivning börjar bli trötta på att höra hur dåligt jag mår. Jag vet bara inte var jag ska få utlopp för att prata om det annars. Jag funderar mycket på att gå till en psykolog men jag vet inte om kostnaden mot hur mycket det verkligen hjälper är värt det.
 
Ser fram emot min födelsedag med mycket vänner och måttliga mängder alkohol. Ser inte lika mycket fram emot städandet när alla gått hem däremot.

Dag 13 27/3-13

Skit dag idag också. Kan inte låta bli att tänka i cirklar hur dålig jag är som person. Hur kommer det sig annars att jag inte för höra "jag älskar dig" från andra än min familj. Jag tänker tillbaka till hur jag har varit och vad jag kunde gjort annorlunda... det spelar ingen roll. Vad måste jag göra för att kunna bli älskad? För det kan inte vara så att det är nåt fel på alla andra.
Funderar mycket på varför jag mår dåligt av att vara ensam. Jag har ju kvar min familj, har inte för många dödsfall i familjen eller runt omkring. Inget våldsamt förflutet. Varför mår jag ändå så dåligt av det?
Jag tror att det är för att det är det enda jag vill uppleva. Att få veta att jag duger till som person, som människa, i någon annans ögon än min familjs. Att kunna bygga en egen familj.
Att ha en familj för mig är som att leva, allt annat är bara överlevnad.
 
Jag kan inte känna att jag rör mig alls mot att leva.
 
Att ha någon att bråka med om vilken kanal vi ska titta på, att vakna upp bredvid, att kunna dela tankar och idéer med, att bråka om vem som ska plocka upp barnen från skolan, att bråka om alla småsaker i hemmet, att dela nya upplevelser med, att bli gammal med, att säga jag älskar dig till... Att ha någon att älska som älskar mig.
 
På grund av min ålder förväntas så mycket av mig. På grund av mitt kön förväntas så mycket av mig. Förväntningar jag inte kan uppfylla.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0